Browsed by
Category: Naturnära

“I wander along a path in a forest. I am fully aware that I am not alone” – Unknown

På Taigan

På Taigan

Det har blivit vår. Fåglarna bygger sina bon, fiskarna leker i älven och björnen är på jakt efter sin första frukost på länge.

Han tar sin yxa, hugger i trädet och med en imponerande skicklighet och noggrannhet snickrar han en fälla som ska hjälpa honom att tjäna några slantar nästa höst. På taigan är det skicklighet, uthållighet och klokhet som gäller.

“Girighet leder ingenstans. Du måste jobba med naturens gång”.

Hela året förbereds det för jobbet. Ett jobb som varar en månad, men som ändå tar hela året. När sommaren har passerat och höstens färger och ljud tränger sig på, lämnar han byn för att ta itu med sitt riktiga jobb; jaga. Han glädjer sig åt att få vara själv. Att slippa laga, gnäll och orättvisa. För i naturen överlever den starkaste och smartaste. För honom handlar det dock inte om att överleva i naturen, utan det handlar om att leva med naturen, i naturen. Hans fällar fungerar, hans stuga är förberedd. Kylan tar sig in genom skinn och päls, men med en varm kopp te känner han sig lycklig och tacksam över att vara en del av det. Kan man behöva mer än så här?

Mellan gran och björk

Mellan gran och björk

Jag sätter mig på en stubbe för att vila. Nedanför, mellan gran och björk, ser jag bäcken. Med sina slingrande armar omfamnar den jorden. Om än en liten del av vår jord är det en viktig del för utsikten. Den som jag ser fram emot, varje år.

Det är alltid detsamma. En morgon vaknar jag och bestämmer mig. Sedan är jag där. Sitter på en stubbe. Ser bäcken, hör ett gurglande. Det är då det sker. Hon sänker huvudet mot vattenytan och dricker. Det gör också hennes två kalvar. Sedan lyfter hon blicken och ser på mig. Mellan gran och björk. Vilken utsikt!

Frusen

Frusen

Det frusna under vintern påminner mig

om att tiden står stilla för en liten stund i naturen.

I träden, i mossan, i blåbärsriset och i mig.

Jag står,

utan måsten, mellan rusningstider i helgdagarna.

Jag går,

med stilla sinne och långsamma steg.

Jag känner,

alltid genomskyllt av tacksamhet,

för att det frusna bara är en del av livet.

Leta efter trygghet i skogen

Leta efter trygghet i skogen

Mina steg är lätta och ljudet av löv under mina skor är konstigt tillfredsställande. Den friska luften med kristaller som lyser i morgonljuset. Tystnaden som fortsätter från ögonblicket jag vaknade till nu. Det är som att jag har försvunnit. Försvunnen i en känsla av att tillhöra något som är så naturligt. Ett steg från vägen, bland träd och mossor.

Mosses rainforest

Bara ett steg och en helt ny värld öppnar sig. Det finns något magiskt med skogen. Som en lugnande kram som alltid finns där. Vad som än händer kan jag gå tillbaka till samma träd, till samma sten, till samma lilla bäck. En lugnande känsla av att vara på ett ställe som inte har förändrats. I en värld där förändring tillhör vardagen.

När  jag är ledsen, känner hopplöshet eller går igenom en hjärtskärande förändring, vad kan vara bättre än att hitta tillbaka till en värld där jag alltid har varit. Där förändringen inte påverkat något. Där allt är som det alltid har varit, oavsett vad som sker.

En sen natt vid sjön

En sen natt vid sjön

När man blir äldre, ersätts sena fester i dansklubben eller puben av Netflix i en bekväm soffa. Lördagens nattliv har aldrig varit bättre.

Den nyfikna biologen inuti mig, med mycket i kärlek till soffan ibland, håller mig uppe och går. Speciellt när det finns några spännande naturevenemang som kan följas. Så gick det igår kväll, en vacker, varm lördagskväll.

En promenad till en närliggande sjö där, i åratal, en bäverfamilj är bosatt. Som tur fick jag möta dessa kreativa gnagare på nära håll. Det var fantastiskt att observera dem så nära och jag kunde faktiskt höra ljuden som de gjorde när de åt på grenar.

 

På andra sidan sjön firade några ungdomar sin frihet för en sommar, samtidigt som de missade den här stora möjligheten att titta på en av naturens egna arkitekter.

Men om du nu är en av de som gärna vill se bäver, håll i dig, för här kommer mina bästa tips.

  • Beroende på om du bor i norra eller södra Sverige, kan du bäst observera bäver från april til august.
  • På natten är det enklast, mellan kl. 20.00 och kl. 05.00. Du kan passa på att sova ute i tält, det ger mer utbyte än du kan tänka dig!
  • Var tyst och sitt stilla, gärna med gröna kläder.
  • Glöm för all del inte kikaren och kameran!

 

 

 

Ett humleår

Ett humleår

Livet av en humledrottning.

Jag är halvvägs genom en instruktörskurs i humleguidning. Ja, du hörde rätt. Det finns faktiskt något som heter humleguide. Och folk, det är fantastiskt!

Jag är biolog. Jag har läst om humlor förut. Men jag trodde aldrig att jag skulle intressera mig så mycket över livet av en humla.

Här är en liten sammanfattning av ett humleår:

 

(För bästa effekt är texten på engelska, och bör läsas med samma röst som berättaren i “Grinchen” 😉 )

 

First, at the very beginning of this tale

a bumblebee queen is born with the thought to find a male.

After the mating, the male and the old family dies,

leaving her to sleep through winter until spring will rise.

Then, as the very first sunbeams reach her face,

she wakes up and starts to search for food at a slow pace.

Blooming buds of willow and maple are great,

and blueberry, crocus and catch-fly, which bloom early rather than late.

Strong and with lots of energy the queen starts an important search,

an old mouse nest under the ground or maybe under the roots of a birch.

There, with wax , cozy little rooms are made,

just in time before the first batch of eggs is laid.

The workers are born, each with specific tasks, some search for food,

and some keep guard to protect the next brood.

Now both females and males will be born, which means

only the special treated ones become queens.

So the new queens awake,

and yet another bumblebee year is in the make.

 

Om du bor på en plats där våren redan är i full blom kan du förmodligen se humledrottningar flyga och förbereda för en ny generation av pollinatorer.

 

 

 

 

 

 

 

Upptining

Upptining

Vår. En lång tid som väntat av många.

Värmen, den första sedan månader, drar mig ur mina mysiga drömmar.

Jag kan känna solstrålarna på min hud. Långsamt fördelar värmen sig genom hela kroppen och avfrostar varje millimeter av den.

Ljudet av vattendroppar som träffar marken väcker mig. En härlig musik som en gång verkade så långt borta.

Muskler kommer till liv. Först kan jag flytta min tå, sedan hela höger foten. Vänster följer och snart har hela min överkropp också kommit till liv. Mina öron är fortfarande lite frusna och jag kan inte öppna mitt vänstra öga än.

Jag vänder mitt huvud mot solen och njuter varje sekund av det. Varje stråle som träffar min kropp.

Mitt hjärta börjar slå snabbare. Livet börjar om igen, efter en lång kall väntan.

Åh, vilket undrar detta är. Att hoppa upp och ner. Mina leder känns levande och jag kan höra våren skratta.

Framåt går jag. Jag undrar vad livet kommer att ge mig i år?

Varma hälsningar,

Paddan

 

Att känna till naturen kan gå en lång väg!

Att känna till naturen kan gå en lång väg!

Förrut brukade människor sova ute, i grottor, eller i hyddor gjorda av grankvistar. Maten kom från skogarna. Man jagade och samlade sin mat och var därför beroende av naturen. Ibland undrar jag hur livet i naturen var på den tiden. Stora gamla träd som har fått stå på samma plats i århundraden. Många olika dju- och plantearter som vi aldrig fick lära oss om. Handlade livet bara om överlevnad eller fanns det drömmar om äventyr? Äventyr som gick över stock och sten bortom berg och dal?

En sak är säker, de hade nog en hel del kunskap om naturen. Jag kan tänka mig att till och med barnen kunde rabbla upp alla namn på arter som levde och växte runt dem. Vad som var farligt, och vad som kunde ätas. När vårfloden kom och man skulle vara försiktig. När det var säkert att krossa floden till andra sidan för att samla in läckra svamp och bär.

Att kunna nämna namnen på arter som leveroch växer i omgivningen måste väl ändå vara något som man kan vara stolt av. Hur många andra kan stoltsera med samma prestation i dagens samhälle?

Det är som Ebba Lisberg Jensen, en forskare i humanekologi på Malmö Högskola, bidrog med en intressant text för  Naturskyddsföreningens årsbok 2014. Hon ställer en fråga som är så viktig idag; Hur ska den genomsnittliga människan hjälpa till att skydda vår planet när vi har förlorat relationen och kunskap om den?

Ebba nämner att eftersom vi inte behöver lära oss signaler i naturen för att överleva, förstår vi inte de ekologiska variationerna och tecknen på att något inte står rätt till. Som ett exempel skriver författaren att om Rachel Carson inte hade vetat vilka fågelarter som sjunger under vilken årstid, skulle hon inte ha märkt den tysta våren, och hon skulle inte ha skrivit en bok som skulle öppna våra ögon för den ohälsosamma sanningen.

Då tänker jag, vad om John Muir inte hade utvecklat kärleken för naturen och inte satt igång etableringen av flere nationalparker? Vad om Jacques-Yves Cousteau inte hade brytt sig om att titta närmare på arter i havets värld? Vad om Carl von Linné inte hade tagit sig mödan att namnge flere växt- och djurarter så att flera skulle lära sig floran och faunan i naturen?

Vem gör detta nu? Kan du och jag följa deras fotspår och hålla koll på naturen för att kunna slå larm om något är annorlunda? Även om det finns forskare som jobbar med det, är det lika viktigt att vi som har lokalkunskapen är med och håller koll på vår värld, naturen.

 

Lilla arbetare och stora prestationer

Lilla arbetare och stora prestationer

Nu när regnet häller ned utanför, vinden sträcker sina gränser, och gråa dagar skrämmer bort soliga höstdagar, minns jag sommarvandringar i naturen. Jag minns särskilt en av dessa promenader, när jag passerade en myrstack. Jag kunde inte motstå att ta en bild av alla de små arbetarna som tar hand om sitt samhälle.

Det är fantastiskt hur synkroniserat de är. De verkar bara veta exakt vad de ska göra. Det finns ingen analys, planering och organisering. En myra lever för att samarbeta med sina tusen grannar. Eftersom de vet att de är smartare tillsammans än ensamma. Oavsett om det är av erfarenhet eller evolution, har de funnit ut av det.

Det är roligt dessa små individerna med sex fötter har funnit ett sätt att vara starkare än andra djur två gånger eller tre gånger i storlek. En myra på egen hand har inte mycket att skryta om. Om den vore ensam skulle den gå vilse, den skulle inte överleva länge. Men genom att omge sig med andra kan man lyfta individen till en högre nivå och nå en bättre version av sig själv.

Jag antar att vi inte är så annorlunda än myror eller något annat djur för den delen. Vi vet alla att vi är starkare tillsammans än ensamma. Men ibland kan vi behöva en myrsack för att påminna oss om det.

To be a bird/Att vara en fågel

To be a bird/Att vara en fågel

 

To be a bird in autumn time,

gathering in formations for the long trip,

to areas that are warmer than mine.

Flying through sunshine, wind and rain,

every autumn and fall has become the norm.

Wondering if it’s really worth the pain,

when you end up in the toughest storm.

But imagine the view on sunny days,

forests, mountains and glittering rivers,

to be a bird is not that bad anyways.