Det brinner under mina fötter

Nyligen har jag kommit över termen ekopoesi. Jag har många gångar skrivit dikter med utgångspunkt i hur naturen tolkar sina omgivningar. Men jag har inte medvetet tänkt att det kan vara ekopoesi. Nu har Skrivutmaningen på instagram sparkat igång några ekopoesi-utmaningar. Så, i samband med det, kommer här mitt bidrag till denna utmaning.

Det brinner under mina fötter,

det svalkande vattnet hjälper inte.

Fotsulorna svartnar av giriga flammor.

Lukten av rök stiger,

stiger upp i huvudet på mig.

Huvudvärk, feber och muskelsmärtor,

ändå är ingen vila i sikte.

_

De blåa vingarna,

fladdrande i skymningsljuset.

Den satt där en gång,

en liten fjäril,

med blåa vingar.

Hon har flugit sin väg,

för länge sedan.

_

Nu orkar jag inte längre,

att hålla utkik,

efter fjärilen med de blåa vingarna.

Kraften krymper till storleken av en arbetarmyra.

Men arbeta skall jag inte, inte på länge.

Det brinner för mycket,

under mina fötter.

__________________________________________________

It is burning under my feet

_

It is burning under my feet,

the cooling water does not help.

The soles of my feet are blackened by greedy flames.

The smell of smoke rises,

rising up to my head.

Headache, fever and muscle pain,

yet no rest is in sight.

_

The blue wings,

fluttering in twilight.

It sat there once

a little butterfly

with blue wings.

She has flown her way,

a long time ago.

_

Now I can no longer cope,

to look out,

after the butterfly with the blue wings.

My energy shrinks to the size of a worker ant.

But I will not work, not for long.

It is burning too much,

under my feet.

Höststormen som kommer

Det är höststormen som knackar på dörren,
och rycker i fönstren.
Den som tar med sig de sista bladen från träden.
Lönnens stora blad, björkens späda löv.
Med en sväng och en lättnadens suck är allt borta.
Träden står nakna, kala och gråa,
frusna och lämnat kvar.
Den som tar av masken,
och blottar trädens nakna själ.
Det är höststormen som kommer.

Svensk sommar

Förra vecka hade Skrivutmaningen på Instagram en utmaning där man skulle skriva en sommerdikt där alla ord börjar med bokstaven S. Under en promenad i naturen i går, med solens strålar i ansiktet, tänkte jag ut en dikt.

Sommar

Solen strålar,
smörblomman svajar,
smultronen smakar.

Stormens sinne skälvar,
sjön skvalpar stilla.

Stockanden simmar,
svartmesen sjunger,
solen skiner.

Sådan sommar.

En blå dörr

Den här veckan hade Skrivutmaningen på Instagram en utmaning om att skriva en text om en låst dörr och vad som döljer sig bakom den. Den blåa dörren inspirerade mig till att skriva flera texter. Jag valde ut två av dem att lägga ut här.

Text 1

En stor blå dörr.
Låst och stängt för folkets begär.
Barn och vuxen, hund och katt, ingen är välkommen här.
Men vad döljer sig bakom en sådan dörr?
En häst, ett hus eller en gammal kärr?
En stor blå dörr, som vi alla håller kär.
Säg vem är det som bor här?
Jag knackar på, väntar och hör en röst; “Vem där?”
Innan jag hinner svara, öppnas dörren,
ögon blinkar, ansiktet ler; “Men, är du redan här?”

__________________________________

Text 2

Dörrenstirrar mot henne, som om hon vore en främmande. Innan modet lämnar henne, öppnar hon den. Hon visste att hon borde hålla sig borta. Borta, långt borta.

Men hon går in ändå. Det finns ingen återvändo. Skrattet och musiken från övervåningen når hela vägen ned till den stora hallen. Någon kommer och tar hennes jacka. Hon stirrar uppåt. Nu Finn’s det verkligen ingen återvändo. Steg för steg går hon uppför trappan, det känns som en evighet.

Ljus, musik och leende ansiktet möter henne. Hela salen bryter ut i applåder.

Tallen

Högt ovanför mig sitter en kråka och ropar. Kanske den roper på sina kamrater.

Ropet går igenom tall och gran.

Högt upp i tallen,

där kråkan sitter,

vajar de långa barrnålarna i vinden.

Vem är du?

frågar jag tallen.

Jag får inget svar.

Borde jag kanske fråga en gång till, denna gång högre?

VEM ÄR DU?

Inget svar.

Som om jag förväntade mig något annat.

En tall.

Så stor och så liten på en och samma gång.

Vet den att den är en tall?

Om den nu kan grubbla över det.

Det är nog bara det den är.

Bara sådär.

Den existerar, men har inte definerat sig själv.

En tall.

Omkring 62 år gammal kanske.

Gammal, men ytterst beroende på hur man ser det.

På vintern sover den.

Ensam, men ändå inte.

Det är så mycket liv runt omkring tallen,

till och med på vintern!

Den är hem åt så många organismer.

Det är alltid något på gång.

Nästa år, ska den växa lite mer.

Så att den kan se över de andra höga tallarna.

Och lära känna det nya fågelparet som byggde bo bland grenarna i  våras.

Den var så upptagen med ekorrens ungar just då.

Jag går min väg.

Fortfarande upptagen av tallens stilla väsen.

Mellan gran och björk

Jag sätter mig på en stubbe för att vila. Nedanför, mellan gran och björk, ser jag bäcken. Med sina slingrande armar omfamnar den jorden. Om än en liten del av vår jord är det en viktig del för utsikten. Den som jag ser fram emot, varje år.

Det är alltid detsamma. En morgon vaknar jag och bestämmer mig. Sedan är jag där. Sitter på en stubbe. Ser bäcken, hör ett gurglande. Det är då det sker. Hon sänker huvudet mot vattenytan och dricker. Det gör också hennes två kalvar. Sedan lyfter hon blicken och ser på mig. Mellan gran och björk. Vilken utsikt!

Frusen

Det frusna under vintern påminner mig

om att tiden står stilla för en liten stund i naturen.

I träden, i mossan, i blåbärsriset och i mig.

Jag står,

utan måsten, mellan rusningstider i helgdagarna.

Jag går,

med stilla sinne och långsamma steg.

Jag känner,

alltid genomskyllt av tacksamhet,

för att det frusna bara är en del av livet.

Julen i bilder

Vintertid, alltid en sådan glädje. Lat och sömnig, pigg och levande. Solsken och mörker. Mysiga kvällar framför elden, utomhus och kylan spelar ingen roll.

Glögg och ljussken, alla skratt och leenden glöder genom natten.

 

 

Första dörren i advent

 

Blommor täckta med diamanter, glittrande genom natten.

Tystnad i trädgården, och en fågel som äter sig mätt.

Bara en är vaken, som ser fram emot att göra något bra.

Glädje och lycka finns här och där, och uppmaningen att göra allt rätt.

Dolda händelser

Det hemliga livet,

på botten av en skog.

Dold bakom en fördom,

i fred och tysthet stör ingen.

Det gröna ljuset skiner igenom,

ger en insyn i en värld som vi knappt vet,

på nära håll, liv, att äta och att ätas.

Naturen som visar väsentligheten i livet,

gömd bakom en fördom,

i fred och tystnad, bara sett av mig.