Att finna fram utan att följa en väg

“Att leva utan vägar verkade vara ett sätt att inte gå vilse”   – Naomi Shihab Nye

Att gå vilse när man har för många vägar att välja mellan. Att välja fel eller att välja rätt är inte den riktiga frågan här. Att välja överhuvudtaget är väl problemet, eller?

Man kan inte gå vilse om man inte har en specifik väg att följa. Det finns inget rätt eller fel, inget ska eller inte ska. Som en kreativ människa kan jag intyga att det smartaste är att inte följa vägar om man inte vill gå vilse. Men man måste ha tro på att man hittar fram, annars är det ingen vits att ens börja.

Som entreprenör, optimist och idéskapare skapar jag mina egna vägar utan att veta om det, sedan går jag vilse, och lämnar vägen bakom mig. Många gånger vet jag inte vilken väg jag ska eller borde ta, så då väljar jag bort vägar. Det betyder att jag väljer bort konventionella vägar och det som alla andra tycker.

Som författare är detta viktig, och ibland det enda sättet att utveckla sin unika röst och nya idéer. För det är när man väljer bort vägar, där man onekligen kommer att gå vilse, som man hittar de magiska ingredienserna till storyen.

Så jag har eliminerat vägarna och går fritt över fjället, med en storslagen utsikt.

Jag är illa till mods…

…när jag efter att ha läst många nyheter om miljøförstöring, nya oljeborrningar, skogshuggande och dumpandet av avfall i haven genom åren, nu läser om ny orättvisa, skapat av inget annat än pengar. Där naturen och lokalbefolkningen än en gång får ta smällen.

Nu är det ett skyddad område utanför Australien som ska exploateras för att utvinna olja. “Skyddad” betyder visst inte någonting längre när pengar är involverade. Det är frustrerande. Ännu mer frustrerande är det att sitta här utan att kunna göra någonting. Att ett oljeföretak åker till andra sidan jordklotet och inte bryr sig om naturskydd är en sak. Men det som slår mig hårt är insikten att felet faktiskt ligger hos politikere, lobbyer og annat businessfolk. Att sätta ned foten och säga nej är väl kanske för mycket begärt av höguppsatta personer som egentligen ska värna om landets invånare och invånarnas intressen. Det politiska systemet världen över borde ta en titt på sig själv. För det verkar som att politikere sällan bara har invånarnas intresse i tankarna. Men det kommer väl inte som en överraskning.

Vad kan man göra? Är det bara pengar som styr sådana människor? Vad med en frisk planet, eller möjligheten för deras barnbarnsbarn att kunna njuta av den australiska kusten i framtiden?

Tyvärr är inte detta första gången pengar prioriteras över moral, rättvisa och en frisk planet. Annars skulle inte insekterna hålla på att försvinna, sjöfågler skulle inte lida av plast i magen och urfolk skulle inte jagas bort från sina hem. Den allt mindre kontakten med naturen, som ett resultat av ett liv i storstäderna, visar stora konsekvenser. Vi har ingen respekt för naturen längre, vi förstör, sliter isär, dumpar det vi inte vill ha och bidrar till fattigdom och utrotande av arter världen över. Detta på grund av att vi inte längre känner att vi behöver naturen. Vi har allt, önskar oss mer och mer, och tänker att vi kommer att få det.

Jag kan inte annat än sitta kvar med en orolig känsla i magen. En känsla som konkluderar med att om några år kommer möjligheten att kunna uppleva riktig natur bara ske genom böcker och gamla dokumentärer. Jag vill inte ens tänka på vad framtidens generasjoner kommer att tänka om oss.

Att känna till naturen kan gå en lång väg!

Förrut brukade människor sova ute, i grottor, eller i hyddor gjorda av grankvistar. Maten kom från skogarna. Man jagade och samlade sin mat och var därför beroende av naturen. Ibland undrar jag hur livet i naturen var på den tiden. Stora gamla träd som har fått stå på samma plats i århundraden. Många olika dju- och plantearter som vi aldrig fick lära oss om. Handlade livet bara om överlevnad eller fanns det drömmar om äventyr? Äventyr som gick över stock och sten bortom berg och dal?

En sak är säker, de hade nog en hel del kunskap om naturen. Jag kan tänka mig att till och med barnen kunde rabbla upp alla namn på arter som levde och växte runt dem. Vad som var farligt, och vad som kunde ätas. När vårfloden kom och man skulle vara försiktig. När det var säkert att krossa floden till andra sidan för att samla in läckra svamp och bär.

Att kunna nämna namnen på arter som leveroch växer i omgivningen måste väl ändå vara något som man kan vara stolt av. Hur många andra kan stoltsera med samma prestation i dagens samhälle?

Det är som Ebba Lisberg Jensen, en forskare i humanekologi på Malmö Högskola, bidrog med en intressant text för  Naturskyddsföreningens årsbok 2014. Hon ställer en fråga som är så viktig idag; Hur ska den genomsnittliga människan hjälpa till att skydda vår planet när vi har förlorat relationen och kunskap om den?

Ebba nämner att eftersom vi inte behöver lära oss signaler i naturen för att överleva, förstår vi inte de ekologiska variationerna och tecknen på att något inte står rätt till. Som ett exempel skriver författaren att om Rachel Carson inte hade vetat vilka fågelarter som sjunger under vilken årstid, skulle hon inte ha märkt den tysta våren, och hon skulle inte ha skrivit en bok som skulle öppna våra ögon för den ohälsosamma sanningen.

Då tänker jag, vad om John Muir inte hade utvecklat kärleken för naturen och inte satt igång etableringen av flere nationalparker? Vad om Jacques-Yves Cousteau inte hade brytt sig om att titta närmare på arter i havets värld? Vad om Carl von Linné inte hade tagit sig mödan att namnge flere växt- och djurarter så att flera skulle lära sig floran och faunan i naturen?

Vem gör detta nu? Kan du och jag följa deras fotspår och hålla koll på naturen för att kunna slå larm om något är annorlunda? Även om det finns forskare som jobbar med det, är det lika viktigt att vi som har lokalkunskapen är med och håller koll på vår värld, naturen.

 

Lilla arbetare och stora prestationer

Nu när regnet häller ned utanför, vinden sträcker sina gränser, och gråa dagar skrämmer bort soliga höstdagar, minns jag sommarvandringar i naturen. Jag minns särskilt en av dessa promenader, när jag passerade en myrstack. Jag kunde inte motstå att ta en bild av alla de små arbetarna som tar hand om sitt samhälle.

Det är fantastiskt hur synkroniserat de är. De verkar bara veta exakt vad de ska göra. Det finns ingen analys, planering och organisering. En myra lever för att samarbeta med sina tusen grannar. Eftersom de vet att de är smartare tillsammans än ensamma. Oavsett om det är av erfarenhet eller evolution, har de funnit ut av det.

Det är roligt dessa små individerna med sex fötter har funnit ett sätt att vara starkare än andra djur två gånger eller tre gånger i storlek. En myra på egen hand har inte mycket att skryta om. Om den vore ensam skulle den gå vilse, den skulle inte överleva länge. Men genom att omge sig med andra kan man lyfta individen till en högre nivå och nå en bättre version av sig själv.

Jag antar att vi inte är så annorlunda än myror eller något annat djur för den delen. Vi vet alla att vi är starkare tillsammans än ensamma. Men ibland kan vi behöva en myrsack för att påminna oss om det.

Ting jag älskar med hösten

Ah den där känslan när man kommer tillbaka till första skoldagen efter sommaren. Den första dagen av ett nytt skolår. Och hösten ligger i luften.

Jag vet att många andra känner sig lite deprimerade av tanken på hösten. Det är slutet på sommaren och dagarna blir mörkare. För mig är det faktiskt motsatt. Du tror mig inte? Här är en lista som berättar varför hösten är underbar:

Jag älskar doften av krispig luft på morgonen. Jag älskar att se färgförändringen på träden och solskenet genom de gyllene bladen. Jag älskar regnet pattra mot paraplyet. Jag älskar mörkret med alla dess ljus.

Jag älskar det ögonblick av total fred när man sitter vid lägerelden, lyssnar på träsprickningen och smaken av lättbrända marshmallows. Jag älskar att gå genom skogen, och känna att jag är en av många pusselbitar i denna värld.

Jag älskar att få mina händer smutsiga och skörda grönsaker, plocka blåbär och vinbär och titta på en spindel som kryper i säkerhet. Jag älskar att veta att årstiderna ändras, och naturen fortsätter som den alltid har gjort.

Jag älskar myset, lukten av kanelbullar och varm choklad med grädde. Jag älskar att titta på stormen som passerar och plocka äpplen som ligger kvar på marken. Jag älskar att veta att allt är möjligt. Precis som jag vet, att fröet jag sätter i jorden nu, kommer att fåspira i vårsolen nästa år.