Att finna fram utan att följa en väg

“Att leva utan vägar verkade vara ett sätt att inte gå vilse”   – Naomi Shihab Nye

Att gå vilse när man har för många vägar att välja mellan. Att välja fel eller att välja rätt är inte den riktiga frågan här. Att välja överhuvudtaget är väl problemet, eller?

Man kan inte gå vilse om man inte har en specifik väg att följa. Det finns inget rätt eller fel, inget ska eller inte ska. Som en kreativ människa kan jag intyga att det smartaste är att inte följa vägar om man inte vill gå vilse. Men man måste ha tro på att man hittar fram, annars är det ingen vits att ens börja.

Som entreprenör, optimist och idéskapare skapar jag mina egna vägar utan att veta om det, sedan går jag vilse, och lämnar vägen bakom mig. Många gånger vet jag inte vilken väg jag ska eller borde ta, så då väljar jag bort vägar. Det betyder att jag väljer bort konventionella vägar och det som alla andra tycker.

Som författare är detta viktig, och ibland det enda sättet att utveckla sin unika röst och nya idéer. För det är när man väljer bort vägar, där man onekligen kommer att gå vilse, som man hittar de magiska ingredienserna till storyen.

Så jag har eliminerat vägarna och går fritt över fjället, med en storslagen utsikt.

En urgammal skog

Ett nytt bidrag till #skrivutmaningen Denna gång handlar det om skogen, och ska innehålla orden morgondagg, benrester, sav, bärnsten, skrapsår och plastpåse. 

En urgammal skog.
Tidens gång återspeglas här,
som en tjock historiebok.

Bärnsten berättar om en urskog en gång i tiden,
där den gamla granens skrapsår skapade en evighetsbubbla att bevara historien i,
som sedan blev täckt av havets nyckfulla vågor.

Björkens tappta sav, söt och näringsrik, 
berättar om människans bruk av skogen.

Benrester som en gång sprang bland träden
berättar om livets gång,
i denna gamla skog.

En plastpåse som glittrar av morgondagg
berättar om hur ting bevaras, används och blir liggande,
för nästa generasjon att beskåda.
I denna urgamla skog.

Utanför mitt fönster

Jag deltar i veckans #skrivutmaningen “Utanför mitt fönster”:

Himlen öppnar sig med ett brak och lyser upp hela gatan. Regnet ösar ned. Stora, feta regndroppar träffar gatustenarna och far åt olika håll. Små pölar bildas längs trottoarstenen. Pölarna förenas i en bäck och rinner längs asfalten mot avloppet. Cigarettfimpar, snuspåsar och glömda kvitteringar följer med. Det är det jag tror i alla fall. Det, och annat som finner sitt öde längs asfaltkanten. 

I gatulampornas sken blir regndropparna allt färre. Snart är det bara några enstaka droppar som vittnar om regnvädret. Och pölarna såklart. Regnpölarna med allt vad det innebär. 
På andra sidan gatan, i huset med den falska franska arkitekturen, öppnas dörren till en av balkongerna. De svarta järnstängarna som utgör balkongen står i kontrast mot den mjuka himelsblåa fasaden.

En gammal dam tar ett steg ut på balkongen med en kanna i handen. Hon vattnar de röda pelargonerna med omsorg innan hon skyndar sig in igjen. 
Det har blivit helt mörkt nu. I gatulampornas sken speglas regnpölarna…

Hoppas denna text väckte lite nyfikenhet. Jag tänker prova något nytt och skriva en kort historia av detta, fortsättningen följer med nästa skrivutmaning 🙂

Skrivutmaningen: En färd med varmluftsballong

 

Jag följer #Skrivutmaningen på Instagram och det händer att jag är med i någon av skrivutmaningarna de postar under helgen. Förra helgen blev det därför denna text där man skulle beskriva en färd i en varmluftsballong.

 

En färd i varmluftsballongen. 

Den står helt stilla. Helt stilla. Världen alltså.

Så kommer vinden.  Med färgglada träd i bakgrunden sätter vi av mot söder, där vårens blommor spirar. 

Landskapet under oss förändras från det ena till det andra. Byer, städer, älv och skog.

Passagerarna gapar över utsikten, men håller sig fast i korgen så att fingerknogarna vitnar.

Själv sitter jag högst upp på självaste ballongen. Det blir mer äventyrlig på det sättet.

Kanadagässen gör mig sällskap efter en stund och tillsammans flyger vi mot horisonten.

 

 

Om att våga

För ett år sedan stod jag och en väninna vid gaten och väntade på att boarda flygplanet. Vi var på väg att uppfylla en av våra drömmar; en ryggsäcksresa i Sydamerika. Första stopp Rio de Janeiro.

Jag minns veckorna och månaderna innan resan. Herregud vilka tankar man hade. När man står inför en utmaning, vare det sig är ett prov, en svår situation eller en lång resa till något okänd, känner man sig alltid nervös. Det fanns så mycket man kunde oroa sig över. Och det gjorde jag. Självklart. Men jag såg också väldigt mycket fram emot det. Det fanns jo en anledning till att jag ville resa. Jag ville uppleva något nytt. Se och lära mig nya ting. Framför allt ville jag fylla mitt liv med ännu ett underbart äventyr.

Det att våga är alltid fyllt med mycket ångest, oro och rädsla. Inte för att det är farligt, utan för att det är så viktigt för en. Man oroa sig över att det kanske inte blir som man har tänkt sig. För tänk om den man vill säga “jag älskar dig” till inte säger det tillbaka? Eller tänk om den här idéen för ett projekt eller företag jag har går åt h*vete? Tänk om jag inte klarar av att resa så långt?

Det är helt okej att känna så. Vi alla känner så, ofta! Man måste lära sig att trotsa sin rädsla och våga göra det man drömmar om. För om du är som jag, är tanken på att inte göra det, och ångra det om några år, ännu värre. Så du har liksom inte något annat val 🙂

Mitt råd till mig själv är alltid: Inte sitt där och dröm om ting. Gör det! Du är väl vuxen, har upplevd både upp-och nedgångar, och har uppenbarligen klarat dig fint. Jag menar, vad är väl en ny resa mot att ha skaffat sig jobb och flyttat hemifrån? Vad är väl risken att bli skrattat åt och presentera din awesome projektidé för chefen mot hjärtesorgen efter att ha blivit dumpat av sin partner? Tro mig, du har mästrat så mycket. Du kommer att klara av det här också!

 

 

Att låta torka sina vingar

Ibland har man mycket på gång i sitt liv. Vare det sig är mycket jobb, trassliga relationer eller drömmar som inte verkar gå i uppfyllelse, påverkar det kraften och motivationen. Det bästa man kan göra då är att sätta sig en stund i solen och torka sina vingar. Det är nämligen väldigt svårt att lyfta när vingarna är våta. Bara att fråga humlor, bin eller flugor, de vet vad jag pratar om.

Som en person som alltid har ett och annat prosjekt är jag väldig noga på den punkten. Därför är det alltid härligt att få ta en stund i solen, reflektera över mina egna önskemål och sätta upp en plan att nå dit. Så går det plötsligt mycket lättare.

 

Optimism vs realism

 “Our greatest weakness lies in giving up. The most certain way to succeed is always to try just one more time”   – Thomas Edison

Jag är optimist. Jag provar nya idéer trots att jag inte vet om det kommer att lyckas. Det är läskigt som bara den. Ibland når jag stjärnorna, ibland faller jag mellan stenarna. Och ibland befinner jag mig hängandes i trädgrenar någonstans däremellan. Men jag kommer alltid fortsätta att försöka, även om jag inte vet om resultatet blir positivt. Jag antar bara att det på något sätt kommer att gå vägen. För många skulle det inte låta realistiskt. Faktum är att en optimist ibland felaktigt bedöms vara en drömmare.

Är det realistiskt att vilja förändra världen? Att påbörja ett projekt och tro att folk kommer att bli inspirerade? Kanske inte. Men om minst en annan person blir inspirerad av dig har du lyckats. Det är optimism. Min gamla granne berättade en gång att hon älskade plantorna på min lilla balkong. Varje gång hon står på balkongen beundrar hon mina blommor. Nästa år (läs detta år) kommer hon att plantera några blommor hon också … Och det är verkligheten.

Det fick mig att känna mig ännu mer optimistisk! Om jag kan ha en sådan inverkan på en person med min lilla balkong, hur mycket påverkan kan jag ha genom att starta ett större trädgårdsprojekt och involvera andra?

I mina studier har mina medstudenter och jag snubblat över frågan om att engagera människor till att bli mer miljövänliga. Alla vill att planeten ska fortsätta vara grön om hundra år. Det måste offras lite för att skydda miljön. Att göra offer när det inte finns ett 100% löfte om en belöning är inte lätt. Jag tror att vi måste anstränga oss för att hitta de små belöningarna. Det kommer att ha en stor positiv inverkan på hur mycket vi är beredda att offra. Jag har funnit ut att urbana trädgårdar och etableringar av “vilda” grönområden i städerna är något vi är villiga att offra.

Om du vill förändra världen, börja smått och det kan bli större än du tror!

En annan typ av komfort

 

Jag hatar att vara den som pekar det ut för dig, men livet är inte lätt. Ibland blir det riktigt tufft. Det kan vara mycket stress på jobbet, eller kanske du är mitt i en familjekris. Ibland behöver du bara en time out. Vid dessa tillfällen känner jag mig dragen till att vara närmare naturen än någonsin. Kanske är det det dolda mänskliga behovet för ett band till det som ursprungligen skapade oss. Något djupt inuti oss, något som det moderna samhället försöker dölja.

När man går förbi träden och tittar upp på dess många grenar, som ett tecken på deras många års kunskap, påminner det mig om att allt fortsätter. Dessa träd har stått där i så många år, mot storm och regn och stått emot kalla vintrar. Och de ger oss fortfarande en annan typ av komfort som vi ibland behöver. Det är imponerande.

Ibland stannar jag upp och tänker på vad som skulle hända om vi inte har naturen att gå tillbaka till. Det skulle inte vara mycket kvar för oss, för att vara ärlig. Inga sjöar som kan ge oss djup. Inga träd som kan ta oss högt upp. Inga fåglar att lyssna på när alla andra är borta. Hur ska vi kunna överleva i en värld utan den naturliga försäkringen? Vad skulle hända med oss?

Men för tillfället ändras årstiderna fortfarande, jag har fortfarande träden som kan ge mig tröst och naturen fortsätter som den alltid har gjort. Något att vara tacksam för. Låt oss se till att det fortsätter så!

Ting jag älskar med hösten

Ah den där känslan när man kommer tillbaka till första skoldagen efter sommaren. Den första dagen av ett nytt skolår. Och hösten ligger i luften.

Jag vet att många andra känner sig lite deprimerade av tanken på hösten. Det är slutet på sommaren och dagarna blir mörkare. För mig är det faktiskt motsatt. Du tror mig inte? Här är en lista som berättar varför hösten är underbar:

Jag älskar doften av krispig luft på morgonen. Jag älskar att se färgförändringen på träden och solskenet genom de gyllene bladen. Jag älskar regnet pattra mot paraplyet. Jag älskar mörkret med alla dess ljus.

Jag älskar det ögonblick av total fred när man sitter vid lägerelden, lyssnar på träsprickningen och smaken av lättbrända marshmallows. Jag älskar att gå genom skogen, och känna att jag är en av många pusselbitar i denna värld.

Jag älskar att få mina händer smutsiga och skörda grönsaker, plocka blåbär och vinbär och titta på en spindel som kryper i säkerhet. Jag älskar att veta att årstiderna ändras, och naturen fortsätter som den alltid har gjort.

Jag älskar myset, lukten av kanelbullar och varm choklad med grädde. Jag älskar att titta på stormen som passerar och plocka äpplen som ligger kvar på marken. Jag älskar att veta att allt är möjligt. Precis som jag vet, att fröet jag sätter i jorden nu, kommer att fåspira i vårsolen nästa år.

Ensam

 

Jag sitter vid sjön. Titta på två fåglar. Jag kan se reflektionen av himlen på vattenytan. Molnen rör sig långsamt. Trädarna beundrar sig i den medföljande spegeln.

Sitter ensam och beundrar utsikten. Bara jag. Ensam.

Skönheten att spendera tid ensam är möjligheten att känna vad du vill. Är du ledsen? Var ledsen! Är du glad? Var glad! Är du arg? Var arg! Det här är ögonblicket när ingen behöver bry sig. Du behöver inte bry dig. Du kan vara vad du är när du sitter här vid sjön.

Naturen ger mig alltid en känsla av att kunna vara mig själv, verkligen mig själv, samtidigt som jag känner mig trygg och omhändertagen. Tid för tystnad, tid för reflektion, tid för mig själv.

Det är något som verkligen uppskattas!