Vilda ögonblick: Sångsvanar

En, två, tre, fyra,…nio, tio, elva, tolv….

Tolv sångsvanar med högburna huvuden och långa hals. Vattendroppar som rinner av de vita fjäderdräkterna. Med huvudet först dyker en av dom under, och visar upp de stora praktfulla stjärtfjädrarna. Med den långa halsen når den dom smakrika, saftiga vattenplantorna som gömmer sig dit ljuset knappt når. Där livet är vått, sandigt, och långsam. Bortsett från buksimmare som simmar omkring med sina små ben.

Gråa är dom, dom unga svanarna från i år. Dom har inte fått sina vuxendräkter ännu. Lågmält snackar dom med sina föräldrar. Eller med äldre syskon, moster eller farbror. Det är omöjligt att veta. Men det ser ut som att hela flocken passar på de unga. Samlar dom i mitten och håller sig nära dom. Som en flock gör, beskydda unga, och lära dom allt inför vuxenlivet.

Nu snackar hela flocken till varandra. Ett annat språk. Undrar dom över vem jag är? Eller ska de bestämma när de flyttar söderut för vintern? För min del kan dom gärna stanna. Och sprida glädje för var och en som går förbi här.


Wild moments: Common Swan

One, two, three, four, … nine, ten, eleven, twelve ….

Twelve common swans with high heads and long necks. Water drops running down the white plumage. One of them dives under, heads first, showing off the great magnificent tail feathers. With its long neck, it reaches those tasty, succulent water plants that hide where the light hardly reaches. Where life is wet, sandy, and slow. Except for the Water Boatman who swims around with his little legs.

Gray are they, the young swans from this year. They haven’t got their adult costumes yet. They talk with their parents. Or with older siblings, aunts or uncles. It is impossible to know. But it looks like the whole flock loks out for the young. Gather them in the middle and stay close to them. As a flock does, protecting the younger ones, and teaching them everything before adulthood.

Now the whole flock talks to each other. Another language. Do they wonder who I am? Or are they deciding on when to move south for the winter? For my part, they can gladly stay. And spreading joy to everyone passing by here.

Vilda ögonblick: Simma med änder

Den morgonen, så underbar sval och utan stress. Den bästa tiden. Jag står vid vattenkanten. De små stenarna under mina fötter, de känns som glaskulor.

En liten bris ger mig gåshud. Jag kastar mig ut, in i vattnet. Det är kallt. Sedan svalt. Sedan…ganska behaglig.

Stilla rör sig mina armar och ben i synkroniserade mönster under vattenytan.

Morgonsolens strålar speglar sig i vattnet, och glittrar som diamanter. Stillheten, jag älskar stillheten. Att bara glida genom vattnet.

Två änder simmar i lugn och ro närmare och närmare mig. Nyfikna tittar de på mig. En av dem dyker, och kommer upp igen bara någon meter ifrån mig. Det är en hona. Hennes brunspräckliga fjäderdräkt glänser i solen. Jag kan se vattendropparna rulla nedför halsen och vidare in i vattnet.

Gräsandens honor har en grön fläck på båda sidorna av bakkroppen. Att vara så här nära en and och observera världen från deras vinkel, ger mig en unik inblick i ändernas värld. Som om jag vore en del av den.

Tallen

Högt ovanför mig sitter en kråka och ropar. Kanske den roper på sina kamrater.

Ropet går igenom tall och gran.

Högt upp i tallen,

där kråkan sitter,

vajar de långa barrnålarna i vinden.

Vem är du?

frågar jag tallen.

Jag får inget svar.

Borde jag kanske fråga en gång till, denna gång högre?

VEM ÄR DU?

Inget svar.

Som om jag förväntade mig något annat.

En tall.

Så stor och så liten på en och samma gång.

Vet den att den är en tall?

Om den nu kan grubbla över det.

Det är nog bara det den är.

Bara sådär.

Den existerar, men har inte definerat sig själv.

En tall.

Omkring 62 år gammal kanske.

Gammal, men ytterst beroende på hur man ser det.

På vintern sover den.

Ensam, men ändå inte.

Det är så mycket liv runt omkring tallen,

till och med på vintern!

Den är hem åt så många organismer.

Det är alltid något på gång.

Nästa år, ska den växa lite mer.

Så att den kan se över de andra höga tallarna.

Och lära känna det nya fågelparet som byggde bo bland grenarna i  våras.

Den var så upptagen med ekorrens ungar just då.

Jag går min väg.

Fortfarande upptagen av tallens stilla väsen.

Vilda ögonblick: Bäver

När man blir äldre, ersätts sena fester i dansklubben eller puben av Netflix i en bekväm soffa. Lördagens nattliv har aldrig varit bättre.

Den nyfikna biologen inuti mig, med mycket i kärlek till soffan ibland, håller mig uppe och går. Speciellt när det finns några spännande naturevenemang som kan följas. Så gick det igår kväll, en vacker, varm lördagskväll.

En promenad till en närliggande sjö där, i åratal, en bäverfamilj är bosatt. Som tur fick jag möta dessa kreativa gnagare på nära håll. Det var fantastiskt att observera dem så nära och jag kunde faktiskt höra ljuden som de gjorde när de åt på grenar.

 

På andra sidan sjön firade några ungdomar sin frihet för en sommar, samtidigt som de missade den här stora möjligheten att titta på en av naturens egna arkitekter.

Men om du nu är en av de som gärna vill se bäver, håll i dig, för här kommer mina bästa tips.

  • Beroende på om du bor i norra eller södra Sverige, kan du bäst observera bäver från april til august.
  • På natten är det enklast, mellan kl. 20.00 och kl. 05.00. Du kan passa på att sova ute i tält, det ger mer utbyte än du kan tänka dig!
  • Var tyst och sitt stilla, gärna med gröna kläder.
  • Glöm för all del inte kikaren och kameran!

 

 

 

Vilda ögonblick: Myran

Regnet häller ned utanför. Vinden sträcker sina gränser, och gråa dagar skrämmer bort soliga höstdagar. Då minns jag sommarvandringar i naturen. Jag minns särskilt en av dessa promenader, när jag passerade en myrstack. Jag kunde inte motstå att ta en bild av alla de små arbetarna som tar hand om sitt samhälle.

Det är fantastiskt hur synkroniserat de är. De verkar bara veta exakt vad de ska göra. Det finns ingen analysering, planering och organisering. En myra lever för att samarbeta med sina tusen grannar. Eftersom de vet att de är smartare tillsammans än ensamma. Oavsett om det är av erfarenhet eller evolution, har de funnit lösningen.

Det är roligt att dessa små individerna med sex fötter har funnit ett sätt att vara starkare än andra djur två gånger eller tre gånger i storlek. En myra på egen hand har inte mycket att skryta om. Om den vore ensam skulle den gå vilse, den skulle inte överleva länge. Men genom att omge sig med andra kan man lyfta individen till en högre nivå och nå en bättre version av sig själv.

Jag antar att vi inte är så annorlunda än myror, eller något annat djur för den delen. Vi vet alla att vi är starkare tillsammans än ensamma. Men ibland kan vi behöva en myrsack för att påminna oss om det.