Optimism vs realism
“Our greatest weakness lies in giving up. The most certain way to succeed is always to try just one more time” – Thomas Edison
Jag är optimist. Jag provar nya idéer trots att jag inte vet om det kommer att lyckas. Det är läskigt som bara den. Ibland når jag stjärnorna, ibland faller jag mellan stenarna. Och ibland befinner jag mig hängandes i trädgrenar någonstans däremellan. Men jag kommer alltid fortsätta att försöka, även om jag inte vet om resultatet blir positivt. Jag antar bara att det på något sätt kommer att gå vägen. För många skulle det inte låta realistiskt. Faktum är att en optimist ibland felaktigt bedöms vara en drömmare.
Är det realistiskt att vilja förändra världen? Att påbörja ett projekt och tro att folk kommer att bli inspirerade? Kanske inte. Men om minst en annan person blir inspirerad av dig har du lyckats. Det är optimism. Min gamla granne berättade en gång att hon älskade plantorna på min lilla balkong. Varje gång hon står på balkongen beundrar hon mina blommor. Nästa år (läs detta år) kommer hon att plantera några blommor hon också … Och det är verkligheten.
Det fick mig att känna mig ännu mer optimistisk! Om jag kan ha en sådan inverkan på en person med min lilla balkong, hur mycket påverkan kan jag ha genom att starta ett större trädgårdsprojekt och involvera andra?
I mina studier har mina medstudenter och jag snubblat över frågan om att engagera människor till att bli mer miljövänliga. Alla vill att planeten ska fortsätta vara grön om hundra år. Det måste offras lite för att skydda miljön. Att göra offer när det inte finns ett 100% löfte om en belöning är inte lätt. Jag tror att vi måste anstränga oss för att hitta de små belöningarna. Det kommer att ha en stor positiv inverkan på hur mycket vi är beredda att offra. Jag har funnit ut att urbana trädgårdar och etableringar av “vilda” grönområden i städerna är något vi är villiga att offra.
Om du vill förändra världen, börja smått och det kan bli större än du tror!