Category: Tekster

Det er høststormen som banker på døren,
og rykker i vinduene.
Den som tar med de siste bladene fra trærne.
De store bladene på lønnen, de tynne bladene på bjørken.
Med en sving og et lettelsens sukk er alt borte.
Trærne er nakne, nakne og grå,
frosne og forlatt.
Den som tar av masken,
og avslører trærnes nakne sjel.
Det er høststormen som kommer.

I forrige uke hadde Skriveutmaningen på Instagram en utfordring der du skulle skrive et sommerdikt hvor alle ordene begynte med bokstaven S. Under mens jeg gikk en tur i naturen i går, med solstrålene i ansiktet, kom jeg på et dikt.

Sommar

Solen strålar,
smörblomman svajar,
smultronen smakar.
 
Stormens sinne skälvar,
sjön skvalpar stilla.
 
Stockanden simmar,
svartmesen sjunger,
solen skiner.

Sådan sommar. 

“Att leva utan vägar verkade vara ett sätt att inte gå vilse”   – Naomi Shihab Nye

Att gå vilse när man har för många vägar att välja mellan. Att välja fel eller att välja rätt är inte den riktiga frågan här. Att välja överhuvudtaget är väl problemet.

Man kan inte gå vilse om man inte har en specifik väg att följa. Det finns inget rätt eller fel, inget ska eller inte ska. Som en kreativ människa kan jag intyga att det smartaste är att inte följa vägar om man inte vill gå vilse. Men man måste ha tro på att man hittar fram, annars är det ingen vits att ens börja.

Som entreprenör, optimist och idéskapare skapar jag mina egna vägar utan att veta om det, sedan går jag vilse, och lämnar vägen bakom mig. Många gånger vet jag inte vilken väg jag ska eller borde ta, så då väljar jag bort vägar. Det betyder att jag väljer bort konventionella vägar och det som alla andra tycker.

Som författare är detta viktig, och ibland det enda sättet att utveckla sin unika röst och nya idéer. För det är när man väljer bort vägar, där man onekligen kommer att gå vilse, som man hittar de magiska ingredienserna till storyen.

Så jag har eliminerat vägarna och går fritt över fjället, med en storslagen utsikt.

Den här veckan hade Skrivutmaningen på Instagram en utmaning om att skriva en text om en låst dörr och vad som döljer sig bakom den. Den blåa dörren inspirerade mig till att skriva flera texter. Jag valde ut två av dem att lägga ut här.

Text 1

En stor blå dörr.
Låst och stängt för folkets begär.
Barn och vuxen, hund och katt, ingen är välkommen här.
Men vad döljer sig bakom en sådan dörr?
En häst, ett hus eller en gammal kärr?
En stor blå dörr, som vi alla håller kär.
Säg vem är det som bor här?
Jag knackar på, väntar och hör en röst; “Vem där?”
Innan jag hinner svara, öppnas dörren,
ögon blinkar, ansiktet ler; “Men, är du redan här?”

__________________________________

Text 2

Dörrenstirrar mot henne, som om hon vore en främmande. Innan modet lämnar henne, öppnar hon den. Hon visste att hon borde hålla sig borta. Borta, långt borta.

Men hon går in ändå. Det finns ingen återvändo. Skrattet och musiken från övervåningen når hela vägen ned till den stora hallen. Någon kommer och tar hennes jacka. Hon stirrar uppåt. Nu Finn’s det verkligen ingen återvändo. Steg för steg går hon uppför trappan, det känns som en evighet.

Ljus, musik och leende ansiktet möter henne. Hela salen bryter ut i applåder.

…när jag efter att ha läst många nyheter om miljøförstöring, nya oljeborrningar, skogshuggande och dumpandet av avfall i haven genom åren, nu läser om ny orättvisa, skapat av inget annat än pengar. Där naturen och lokalbefolkningen än en gång får ta smällen.

Nu är det ett skyddad område utanför Australien som ska exploateras för att utvinna olja. “Skyddad” betyder visst inte någonting längre när pengar är involverade. Det är frustrerande. Ännu mer frustrerande är det att sitta här utan att kunna göra någonting. Att ett oljeföretak åker till andra sidan jordklotet och inte bryr sig om naturskydd är en sak. Men det som slår mig hårt är insikten att felet faktiskt ligger hos politikere, lobbyer og annat businessfolk. Att sätta ned foten och säga nej är väl kanske för mycket begärt av höguppsatta personer som egentligen ska värna om landets invånare och invånarnas intressen. Det politiska systemet världen över borde ta en titt på sig själv. För det verkar som att politikere sällan bara har invånarnas intresse i tankarna. Men det kommer väl inte som en överraskning.

Vad kan man göra? Är det bara pengar som styr sådana människor? Vad med en frisk planet, eller möjligheten för deras barnbarnsbarn att kunna njuta av den australiska kusten i framtiden?

Tyvärr är inte detta första gången pengar prioriteras över moral, rättvisa och en frisk planet. Annars skulle inte insekterna hålla på att försvinna, sjöfågler skulle inte lida av plast i magen och urfolk skulle inte jagas bort från sina hem. Den allt mindre kontakten med naturen, som ett resultat av ett liv i storstäderna, visar stora konsekvenser. Vi har ingen respekt för naturen längre, vi förstör, sliter isär, dumpar det vi inte vill ha och bidrar till fattigdom och utrotande av arter världen över. Detta på grund av att vi inte längre känner att vi behöver naturen. Vi har allt, önskar oss mer och mer, och tänker att vi kommer att få det.

Jag kan inte annat än sitta kvar med en orolig känsla i magen. En känsla som konkluderar med att om några år kommer möjligheten att kunna uppleva riktig natur bara ske genom böcker och gamla dokumentärer. Jag vill inte ens tänka på vad framtidens generasjoner kommer att tänka om oss.

Jag är inte en person som älskar platser där det är fullt med folk. Normalt undviker jag att gå på stan på helgarna.

Med det sagt, så måste jag tillstå att jag ändå gillar städer. Speciellt storstäder. Det känns konstigt att säga det, som naturmänniska borde jag avsky betongklossar och asfaltvägar. Det gör jag. Ändå fascineras jag av arktitekturen, affärsfönstrar, kyrkor och kaféer. Det har en slags dragningskraft. Men det är inte vilken tid på dygnet som helst, som gäller för att kunna njuta av en stad. Den bästa tiden är på morgonen. Så tidigt att de flesta fortfarande sover, eller just dricker sin första kaffekopp för dagen. Då är städer som bäst.

Att promenera runt en lördagsmorgon med en kaffekopp i handen är nog en av de bästa sätten att uppleva en stad på. Förhoppningsvis är det också soligt, så att man får njuta av soluppgången. Jag längtar redan nu till soliga vårmorgonar och tidiga promenader.

Så ja, jag gillar städer. Men en sak som skulle göra det hela ännu bättre, är att kunna sätta sig på en bänk, i en park och känna doften av blomsteräng eller höra summandet av humlor som redan har påbörjat dagens arbete. Därför tycker jag att det är viktigt att skapa härliga naturliga parker, där man kan känna sig fri att tänka. Där parkens design inte känns inskränkande på något sätt. Tänk om man kunde få uppleva både stadskänslan och känsla av natur på en och samma promenad. Att få uppleva kontrasterna.

Ett nytt bidrag till #skrivutmaningen Denna gång handlar det om skogen, och ska innehålla orden morgondagg, benrester, sav, bärnsten, skrapsår och plastpåse. 

En urgammal skog.
Tidens gång återspeglas här,
som en tjock historiebok.

Bärnsten berättar om en urskog en gång i tiden,
där den gamla granens skrapsår skapade en evighetsbubbla att bevara historien i,
som sedan blev täckt av havets nyckfulla vågor.

Björkens tappta sav, söt och näringsrik, 
berättar om människans bruk av skogen.

Benrester som en gång sprang bland träden
berättar om livets gång,
i denna gamla skog.

En plastpåse som glittrar av morgondagg
berättar om hur ting bevaras, används och blir liggande,
för nästa generasjon att beskåda.
I denna urgamla skog.

Jag deltar i veckans #skrivutmaningen “Utanför mitt fönster”:

Himlen öppnar sig med ett brak och lyser upp hela gatan. Regnet ösar ned. Stora, feta regndroppar träffar gatustenarna och far åt olika håll. Små pölar bildas längs trottoarstenen. Pölarna förenas i en bäck och rinner längs asfalten mot avloppet. Cigarettfimpar, snuspåsar och glömda kvitteringar följer med. Det är det jag tror i alla fall. Det, och annat som finner sitt öde längs asfaltkanten. 

I gatulampornas sken blir regndropparna allt färre. Snart är det bara några enstaka droppar som vittnar om regnvädret. Och pölarna såklart. Regnpölarna med allt vad det innebär. 
På andra sidan gatan, i huset med den falska franska arkitekturen, öppnas dörren till en av balkongerna. De svarta järnstängarna som utgör balkongen står i kontrast mot den mjuka himelsblåa fasaden.

En gammal dam tar ett steg ut på balkongen med en kanna i handen. Hon vattnar de röda pelargonerna med omsorg innan hon skyndar sig in igjen. 
Det har blivit helt mörkt nu. I gatulampornas sken speglas regnpölarna…

Hoppas denna text väckte lite nyfikenhet. Jag tänker prova något nytt och skriva en kort historia av detta, fortsättningen följer med nästa skrivutmaning 🙂