En fugl synger om morgenen

Det er fortsatt mørkt ute. Det er tidlig, men mange er allerede på vei til jobb. Utendørs, på balkongen, sitter jeg og hører på en fugl sin søte sang. En rødstrupe.

Hva er det som gjør morgenen så attraktiv, at rødstrupen synger og jeg sitter i kulden og hører på den? Lyden av morgenen er en klasse for seg. Hvis du lytter nøye, vil du høre verden våkne. Rødstrupen tenker kanskje ikke så mye på det, men jeg gjør det.

Jeg tenker på morgensolen som snart kommer opp mellom trærne og husene. Jeg ser opp på himmelen, og den viser tegn på at solen vil gå opp noen minutter tidligere i dag enn den gjorde i går. Selv om klokken ikke er så mye, og den mørkeblå natten fortsatt våker over oss.

Så fantastisk at man bare kan nyte livet slik. Så enkelt, i stillhet. Når solen kaster sine første stråler over hustakene og de andre fuglene begynner sin morgensang, blir rødstrupen stille og jeg gjør meg klar for en ny arbeidsdag.

Å svømme med ender

Den morgenen, sval og stressfri. Den beste tiden. Jeg står ved vannet. De små steinene under føttene mine, de føles som glasskuler

En liten bris gir meg gåsehud. Jeg kaster meg ut i vannet. Det er kaldt. Deretter bare litt kjølig. Og … ganske behagelig.

Stille beveger armene og beina seg i synkroniserte mønstre under vannoverflaten.

Morgensolens stråler reflekteres i vannet og glitrer som diamanter. Stillheten, jeg elsker stillheten. Å gli gjennom vannet.

To ender svømmer rolig nærmere og nærmere meg. De ser på meg. En av dem dykker, og kommer opp igjen bare noen få meter fra meg. Det er en hunn. Hennes brunprikkete fjærdrakt glitrer i solen. Jeg kan se vanndråpene rulle nedover halsen og videre ut i vannet.

Hunnanden har en grønn flekk på begge sider av bakkroppen. Å være så nær en and og observere verden fra deres vinkel, gir meg et unikt innblikk i endenes verden. Som om jeg var en del av det.

Tallen

Högt ovanför mig sitter en kråka och ropar. Kanske den roper på sina kamrater.

Ropet går igenom tall och gran.

Högt upp i tallen,

där kråkan sitter,

vajar de långa barrnålarna i vinden.

Vem är du?

frågar jag tallen.

Jag får inget svar.

Borde jag kanske fråga en gång till, denna gång högre?

VEM ÄR DU?

Inget svar.

Som om jag förväntade mig något annat.

En tall.

Så stor och så liten på en och samma gång.

Vet den att den är en tall?

Om den nu kan grubbla över det.

Det är nog bara det den är.

Bara sådär.

Den existerar, men har inte definerat sig själv.

En tall.

Omkring 62 år gammal kanske.

Gammal, men ytterst beroende på hur man ser det.

På vintern sover den.

Ensam, men ändå inte.

Det är så mycket liv runt omkring tallen,

till och med på vintern!

Den är hem åt så många organismer.

Det är alltid något på gång.

Nästa år, ska den växa lite mer.

Så att den kan se över de andra höga tallarna.

Och lära känna det nya fågelparet som byggde bo bland grenarna i  våras.

Den var så upptagen med ekorrens ungar just då.

Jag går min väg.

Fortfarande upptagen av tallens stilla väsen.

Frusen

Det frusna under vintern påminner mig

om att tiden står stilla för en liten stund i naturen.

I träden, i mossan, i blåbärsriset och i mig.

Jag står,

utan måsten, mellan rusningstider i helgdagarna.

Jag går,

med stilla sinne och långsamma steg.

Jag känner,

alltid genomskyllt av tacksamhet,

för att det frusna bara är en del av livet.

Vilda ögonblick: Bäver

När man blir äldre, ersätts sena fester i dansklubben eller puben av Netflix i en bekväm soffa. Lördagens nattliv har aldrig varit bättre.

Den nyfikna biologen inuti mig, med mycket i kärlek till soffan ibland, håller mig uppe och går. Speciellt när det finns några spännande naturevenemang som kan följas. Så gick det igår kväll, en vacker, varm lördagskväll.

En promenad till en närliggande sjö där, i åratal, en bäverfamilj är bosatt. Som tur fick jag möta dessa kreativa gnagare på nära håll. Det var fantastiskt att observera dem så nära och jag kunde faktiskt höra ljuden som de gjorde när de åt på grenar.

 

På andra sidan sjön firade några ungdomar sin frihet för en sommar, samtidigt som de missade den här stora möjligheten att titta på en av naturens egna arkitekter.

Men om du nu är en av de som gärna vill se bäver, håll i dig, för här kommer mina bästa tips.

  • Beroende på om du bor i norra eller södra Sverige, kan du bäst observera bäver från april til august.
  • På natten är det enklast, mellan kl. 20.00 och kl. 05.00. Du kan passa på att sova ute i tält, det ger mer utbyte än du kan tänka dig!
  • Var tyst och sitt stilla, gärna med gröna kläder.
  • Glöm för all del inte kikaren och kameran!

 

 

 

Vilda ögonblick: Myran

Regnet häller ned utanför. Vinden sträcker sina gränser, och gråa dagar skrämmer bort soliga höstdagar. Då minns jag sommarvandringar i naturen. Jag minns särskilt en av dessa promenader, när jag passerade en myrstack. Jag kunde inte motstå att ta en bild av alla de små arbetarna som tar hand om sitt samhälle.

Det är fantastiskt hur synkroniserat de är. De verkar bara veta exakt vad de ska göra. Det finns ingen analysering, planering och organisering. En myra lever för att samarbeta med sina tusen grannar. Eftersom de vet att de är smartare tillsammans än ensamma. Oavsett om det är av erfarenhet eller evolution, har de funnit lösningen.

Det är roligt att dessa små individerna med sex fötter har funnit ett sätt att vara starkare än andra djur två gånger eller tre gånger i storlek. En myra på egen hand har inte mycket att skryta om. Om den vore ensam skulle den gå vilse, den skulle inte överleva länge. Men genom att omge sig med andra kan man lyfta individen till en högre nivå och nå en bättre version av sig själv.

Jag antar att vi inte är så annorlunda än myror, eller något annat djur för den delen. Vi vet alla att vi är starkare tillsammans än ensamma. Men ibland kan vi behöva en myrsack för att påminna oss om det.